Det är nästan 2 år sedan jag skrev senast. En hel del har hänt sedan dess.

Såg att i mitt förra inlägg berättade jag om att vi skulle åka upp till Ivalo och plocka bär.

Vi kom till Ivalo, men det blev aldrig någon bärplockning.

Vi hann vara där ett tag sedan bar det av till sjukhuset med ambulans för min del.

En kort resa på ca 4 timmar till närmaste sjukhus och sedan ytterligare en timma därifrån till Kemis sjukhus.

Anledningen var blindtarmsinflammation.
Det är en himla lång historia och jag tror att de flesta vet vad som hände, men många fel gjordes, det gick hål i blindtarmen och jag blev liggandes på sjukhus i ca 3 veckor. Jag kanske tar och skriver mer om den här händelsen i ett annat inlägg senare.

I oktober förra året fick vi ett tillskott i familjen vid namn Hampus. Han är en liten nakenhund som vi har på foder. Det är en kompis till mig som är ägaren. Hampulicious the prinskorv, som vi kallar honom, är ett litet yrväder. mer vild än tam. Brukar säga att det är tur att han så förbannat söt, annars hade han nog åkt ut med huvudet före. ;)

Vi har börjat hundkurs med honom i hopp om att lyckas banka lite vett i hans galna huvud. Han och Ossi är verkligen som natt och dag.

I början utan året fick vi dock den största nyheten. Vi väntar barn.

Wow! Jag som aldrig skulle ha barn. Tänk så det kan gå. =)

Måste ärligt säga att det känns overkligt på många sätt. Jag tror inte riktigt att jag har fattat vad det är som händer. Känslorna är blandade. Jag är livrädd, lycklig, förväntansfull, orolig, nervös.. Ja, allt på engång.

Jag har fått försäkran från många håll att det är annorlunda när det är ens eget barn.

Det får vi hoppas!

Min käre vän Reeta bad mig hålla hennes 3 månaders lilla prinsessa här om dagen. Blev stel som en pinne! Jag vet ju inte hur man gör. Tänk om jag har sönder henne! Det känns liksom inte naturligt att hålla i ett sånt litet barn. Men man får väl "in snitsen" tillslut hoppas jag. =P

Den 4de oktober är våran lilla prins beräknad att anlända. Jag har sagt till Marko att graviditeten sköter jag, men sen när det är dags för förlossning så får han ta över. Jag kan stå brevid och heja på. ;)

Tyvärr har det även hänt lite tråkigheter.

Min älskade vän och trogna följeslagare Ossi är sjuk. Det hela började med att han hade blod i urinet. Vi fick då reda på att han hade förstorad prostata, vilket skulle avhjälpas med kastrering. Straxt innan den planerade operationen skulle bli av upptäckte vi att Ossi verkade ha problem med att andas. Vi valde att avvakta med operationen och bokade en tid för undersökning utav hans hjärta med ultraljud(han har alltid haft ett litet ljud på hjärtat. Vi kollade upp det när han var yngre, men det visade inget fel på hjärtat). Tyvärr så hade den enda veterinären som gör dessa undersökningar här i norra Finland semester precis då, så det skulle dröja en hel månad innan vi fick komma in. Vi bokade tiden, men Ossi blev sakta sämre och vi fick åka in på en akutröntgen 2 veckor innan den planerade undersökningen. Där upptäcktes det att Ossis hjärta var rejält förstorat och hans lungor var fulla utav vätska. Han fick vätskedrivande mediciner och även en hjärtmedicin.

Som tur var verkade medicinerna snabbt och Ossi blev bättre. Nu i onsdags var vi tillbaka på djurkliniken för ultraljudsundersökningen. Den gav inga glada nyheter precis.

Ossis hjärta fungerar inte som det ska. Jag kan inte riktigt förklara det på ett enkelt sätt, men klaffarna som ska förhindra att blodet flyter åt fel håll i hjärtat fungerar inte som de ska. Vilket i sin tur leder till att hjärtat utvidgas och blir stort och hjärtat orkar inte pumpa runt blodet som det ska. Det leder till att det samlas vätska i kroppen och i lungorna. Ossis problem är relativt långt gånget och hans hjärta är så stort att det skulle sitta i en hund som väger 25 kg. Vilket är ungefär 3ggr så stort som det borde. Så nu äter han 3 olika sorters mediciner varje dag i resten utav sitt liv. Vi vet inte hur länge han kan leva med det här. Veterinären sa att det är så olika. I vissa fall så lever hunden bara i några månader, i andra i flera år. Jag hoppas självklart på det sistnämnda. Jag kan inte tänka mig ett liv utan min lilla prinskorv. Han är min bebis, min bästa vän och livskamrat.

Jag försöker tänka positivt. Han verkar svara fint på medicinerna. Men det är ibland svårt att hålla de värsta tankarna borta...

Går allt som det ska så ska vi på återbesök om ca 6månader. Jag hoppas att ni alla håller tummar och tår för min älskling. <3

Nu vet jag inte riktigt vad mer jag ska skriva. Det har förstås hänt mer saker, men det här är det som kändes viktigast att dela med mig utav nu. Jag ska försöka skriva oftare. Hålla bloggen uppdaterad om hur det går med både graviditet och hundar.

Jag vet inte ens om någon är intresserad utav att läsa det här, men det känns ändå skönt att skriva av sig lite.

Ta hand om er och ha en skön sommar!